Jag har varit hemma i vanliga världen ett bra tag nu. Efter City of Glass lämnade jag alla Shadowhunters på vad jag tyckte var ett bra ställe. Visserligen hade några liv gått till spillo, men inte på något förkrossande sätt. Cassandra Clare må ha ett förflutet som författare av Harry Potter-fan fiction, men hon tycks inte ha tagit efter Rowlings benägenhet att ta livet av älskade karaktärer. Det kändes aldrig som att jag riskerade att förlora någon betydelsefull i TMI, med all respekt för de karaktärer som faktiskt dog.
Turerna med det unga kärleksparet i sagans mitt kom äntligen till sin slutstation. Eftersom jag varit väldigt efter med läsningen har det varit omöjligt att undvika spoilers för första bokens chock (men var det bara för att jag kände till det som jag noterade tecknen redan i ett supertidigt skede?) och att det till slut skulle visa sig hur allt hängde samman pekades ut gång på gång i både Ashes och Glass så det var bara en lång väntan på att de själva skulle inse det.
Jag vet att jag slutar halvvägs, men det kändes liksom klart nu. Vissa saker i slutet viskade om nya problem på horisonten, men egentligen knöts allt ihop rätt så bra för min del. Tre ytterligare böcker kan bara riva upp gamla sår, väcka döda till liv och skapa nya problem där allt borde vara frid och fröjd. Så jag tackar för mig. Tack, det var helt okej. Jag ser fram emot filmen (trots att Jonathan Rhys-Myers inte är det minsta lik min bild av Valentine som Lucius Malfoy, ehrm), men fler böcker kommer jag nog inte läsa.
Och jag vill inte väcka hela världens raseri... Men Magnus Bane? Vad är det som är så speciellt med honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar